Idag, måndag, var båda pojkarna på gott humör efter dagis, trots att det var en ”sen” dag (hämtning 16.30) och trots att det blivit mindre sömn än vanligt i helgen då det har varit något kul varje dag.
I fredags hade pojkarna filmkväll här med grannpojken, i lördags var vi iväg på middag hos en annan familj här i Svedala och det blev mycket senare än vanligt.
Det hade varit riktigt skönt väder hela dagen, men blixtrade i fjärran när vi cyklade hem vid tolv-snåret, det tyckte killarna var coolt! I söndags var de iväg på kalas, och sen hade vi fyra ungar med oss hem från det. Full rulle i timmar! 🙂
Så idag när vi åt middag kom Emil på en lek – ”Gissa låten”. Bara det att han mimar. Inget ljud alltså!
Och tro det eller ej – ett intro är inte så lätt att gissa, då är det bara en väldigt koncentrerad min och en blick som är låst på en punkt bakom en. Och när det väl kom text – de är ju 5 år, så gissa hur lätt det är när de väljer engelska låtar..
Men det var iallafall väldigt roligt 😀
Efter middagen ville han spela Alias som är mycket populärt här hemma.
Det började dock bli sent och jag tyckte att det kändes lite jobbigt att plocka upp spelplan och allt, så jag sa att vi kan läsa på korten och gissa bara.
Vår envisa Emil sa att han ändå ville ha spelplanen och flytta gubbar, så han började plocka upp spelplanen och satte ut gubbarna med sammanbiten min utan att titta på mig.
Jag sa ingenting, bara iakttog honom och kunde nästan inte hålla mig för skratt. Jag kände mig tacksam just då att jag inte var supertrött, utan att jag faktiskt var road av situationen.
Annars krockar jag och Emil ganska ofta (oftast när han är trött), vi är lika envisa båda två. Han gör oftast inte saker utan att ”checka av” men på sistone har han haft behovet av att känna att det är han som bestämmer.
Tillslut tittade han upp på mig och jag började skratta och slog armarna om honom, inte den reaktionen han hade väntat sig tror jag 🙂
Vi spelade en stund, sen kom Marco när vi precis skulle runda av för att gå och borsta tänderna. Så vad är rätt att göra nu?!
Ok, vi tar några frågor till och nu får vi ändra reglerna, så att inte båda får gissa samtidigt utan en åt gången (annars kan det lätt bli krig, de är trötta nu). De svarar rätt på några frågor var, sen får Emil sin sista fråga – gissar två gånger men båda är fel så frågan går vidare till Marco som svarar rätt!
Oh no, detta var INTE bra.
Vi hade frångått reglerna och nu händer det.
Emil har slängt sig på soffan och gråter, grävt ner huvudet i kudden och skriker att jag är den ELAKASTE mamman i HELA världen!
Jag stryker honom över ryggen och säger att det är väl inte sant, men det är VISST SANT!
Jag går upp istället och gör iordning pojkarnas rum för sovdags, stänger fönster, ner med rullgardiner medan han fortfarande skriker därnere.
Andrea hjälper Marco med tandborstningen under betydligt gladare former, helt oberörda av Emils pågående utbrott.
Emil skriker fortfarande på mig, och det är bara jag som hör att nu har han klämt in ett inte där nånstans. Jag är INTE den elakaste mamman i hela världen.
Det var ju på sätt och vis skönt att höra.
Jag går ner till honom och klappar honom igen, kanske är han mer mottaglig nu.
Yes.
Jag ber honom komma upp i famnen istället, som han gör. Motsträvigt. Han är ju envis och det är svårt att bara ge efter sådär (känner såväl igen det själv!).
Tillslut är han i famnen och vi kramas. Jag börjar busa lite, han försöker kväva ett leende, men det räcker för mig att se att ilskan är på väg bort. Snart är vi vänner igen och han ber mig busa ännu mer.
Gör man ”fel” i såna här lägen kan det gå åt skogen, med ett humör som går över till något hysteriskt. Så det gäller att försöka hålla sig lugn även om man egentligen bara vill skrika åt honom att skärpa sig.
Det jag försöker vara noga med är att de ska känna att de är älskade särskilt efter såna här utbrott. När det är som svårast.
Inte om de beter sig illa förstås, men ibland kan de helt enkelt inte hantera sina känslor och jag vill inte att de ska känna sig sviken (eller bortstött!) av mamma eller pappa, för det känns säkert väldigt jobbigt inombords just då som det är.
Såna här stunder är krävande..
Som väl är varar stunderna inte så länge om man sköter korten rätt, men det är ju inte alltid man har tålamodet som krävs.
Då är fördelen om man har en partner som kan ta över. OM man har det!
Stor eloge till alla er som är ensamstående!
